Vedspis

Fakta om vedspisar

De första vedspisarna i gjutjärn tillverkades ett par årtionden in på 1700-talet. År 1744 utvecklade Benjamin Franklin (han med åskledaren ni vet som blev vice President i USA) en ny modell av vedspis som ökade verkningsgraden och konstruktionen finns kvar än idag i våra vedspisar. På denna vedspis gick det att ställa en kittel med vatten men inte laga mat på det sätt som vi tänker oss en vedspis idag. Den riktiga vedspisen för matlagning tog fram av Benjamin Thompson år 1800.

Vedspisarna som kunde väga ett par hundra kilo var kunde dessutom behålla värmen långt efter det att elden hade slocknat och gav mer värme till bostaden än vad de öppna spisarna gjorde. Ytterliggare ett framsteg med vedspisarna var att röken från veden lättare gick att avleda upp i skorstenen så att inomhusmiljön blev bättre.

Nackdelen med vedspisarna jämfört med den öppna spisen var att man inte fick något ljus på kvällen från spisen utan var tvungen att investera i en fotogenlampa men fotogen.

Till Sverige kom vedspisen på allvar i början på 1840-talet och fanns i alla hem vid 1800-talets slut. Nästan alla vedspisarna på den tiden var inhemska vilket innebar att det fanns ett stort antal gjuterier som gjorde järnspisar. Några av de mest kända tillverkarna av vedspisar var Motala Verkstad (1840), Husqvarna (1872), Bolinder (1873), Näfveqvarn och Norrahammar (1878).